Gehrmans Musikförlag

Det här är en artikel som publicerats på engelska i vårt pappersmagasin Highlights, utgåva 1-2012.

Det ligger ett manuskript på vårt bord: 360 handskrivna A3-sidor, 77 satser, 2 timmar och 15 minuter musik. Det är det sista verket i Sven-David Sandströms stora sakrala satsning, Matteuspassionen. ”Men nu är det slut med det sakrala, jag vill och måste gå vidare, annars blir man en sorts fromhetsmålare”, säger Sandström som fyller 70 år i oktober.

Det var när Sandström 2008 kom tillbaka till Sverige efter 10 år som kompositionsprofessor vid Bloomington University i USA som han bestämde sig för att förverkliga drömmen att liksom Bach komponera för kyrkoårets samtliga högtider.  Det har blivit ett 70-tal verk, främst a cappella satser, men också några kantater för orgel och solo, och rena instrumentalverk. Förutom dessa har han också under de senaste åren komponerat en rad större vokalverk med religiöst innehåll: passionen Ordet, ett Juloratorium, Magnificat (lyssna här), Messias, operan Batseba, Missa Brevis, Requiem och Matteuspassionen.

Religiös mystik och historiska referenser

Varför har det då blivit så mycket sakral musik?

– Jag gick in i detta för att se vad det religiösa betyder för mig. Texterna ligger starkt i mitt minne sedan barndomen som drömmar, fantasier och önskningar, och som jag kallar det religiös mystik. Något jag inte riktigt förstår men som samtidigt är väldigt begripligt och inspirerande.

Sven-David Sandström berättar att det med åren blivit allt svårare att hitta den rent musikaliska inspirationen när han ska komponera och då har texten varit till stor hjälp.

– Jag brukar säga att jag översätter texten till musik. Det är inte det viktigaste att man hör texten alla gånger. Det är min tolkning av texten som är det väsentliga. 

Det har också blivit sex motetter där Sandström använt sig av samma texter som J. S. Bach. Detsamma gäller kantaten Wachet auf och den alldeles nyskrivna Matteuspassionen.

– Jag känner ett släktskap med historien när jag rör mig med de här texterna, och det blir också ett fascinerande upplevelseperspektiv för lyssnaren. Tänk att det låter så här idag när någon skriver musik till den här texten som Bach tonsatte för 250 år sedan! Jag associerar inte till Bach musikaliskt på något vis, men däremot så låter det lite Bach för att det är samma text.

Nästa år dirigerar Gustaf Sjökvist Radiosymfonikerna, Radiokören och fyra vokalsolister i uruppförandet av Sandströms Requiem. Också här kan man hitta historiska referenser: den traditionella italienska texten och en indelning av verket som överensstämmer med Verdis.

Det är påtagligt vokalt, med mycket komp i orkestern, stora a cappellasatser, och olika ensembler bland solisterna.

– Jag använder mig av två höga sopraner, en baryton och en bas som får symbolisera himlens ljus respektive jordens mörker. Det har blivit ett kraftfullt verk och väldigt vackert.

2014 förs den stora Matteuspassionen till dopet av dirigenten Stefan Parkman, ett gigantiskt verk för nio solister, kör och orkester. Det bör nämnas att Sandström här delat upp evangelistens roll på fyra solister och därigenom gett rollen en mer mångfacetterad karaktär. Hittills är fem framföranden planerade i Tyskland, Sverige och i USA.

Sven-David Sandström idag

Nu känner Sandström att det får vara nog med det sakrala på ett tag. Det är dags att hitta nya utmaningar.

Sven-David Sandström med Gehrmans Musikförlags Kristina Fryklöf

– Det jag framförallt vill göra är mer kammarmusik. Gärna för stråkar som har en klang och ett sentiment som passar mig. Närmast väntar en beställning för Stenhammarkvartetten.

I maj uruppförs Dansa i Grünewaldsalen i Stockholms konserthus, komponerat för sångerskan och spelmannen Lena Willemark och violinisten Cecilia Zilliacus.

– Stycket bygger på en text av Maria Wine, som inspirerade mig väldigt, och som jag har försökt forma ett slags mystik runt. I början viskar Lena fram texten, det är lösryckta stavelser, nästan lite modernistiskt, men ändå inte. Sedan sjunger hon texten förstås och reciterar texten på Älvdalsmål. Det blir nästan en liten dramatisk scen.

 Hur låter då Sandström 2012?

– Jag har bytt stil ganska markant, från 70-talets genomstrukturerade formalistiska musik, där jag byggde upp stora sjok och klangfenomen, till idag då jag skriver ganska lättillgängligt med ett påtagligt sentiment, nästan sött ibland, naivt och oakademiskt. Musiken kan ha ett väldig driv, vara rytmiskt vital och kraftfull, för att sedan gå in i en nostalgisk värld full av sentimentalitet, som jag älskar att hålla på med.

En rastlös själ

Sandström erkänner att han är rädd för att göra musik som är tråkig. Ett sätt att komma ifrån detta är att dela upp verken i kortare snuttar eller som han kallar det ”Pieces”. Five Pieces for string trio (2008), Seven Pieces for String Quartet (2010), och Six Pieces for Piano Trio and Orchestra  (2010, lyssna här) är tre relativt nya verk som han tycker är riktigt bra.

– Jag vill överraska lyssnaren. Jag vill att man ska komma in i olika tillstånd, utan att veta riktigt var man är, och när man känner sig trygg ska man kastas vidare. Det har nog att göra med att jag är en ganska orolig och rastlös själ.

Rastlösheten gör honom också oerhört kreativ och produktiv. Redan dagen efter att den stora Matteuspassionen blev färdig påbörjade han ett nytt verk; Four Numbers, en pendang till Beethovens fyra på beställning från Norrlandsoperans Symfoniorkester. Näst på tur står en flöjtkonsert för Tobias Carron, ett stycke för soloviolin och stråkorkester till Musica Vitae och en ny opera.

Sandström har också ett drömprojekt som han håller på att initiera — tre helkvällar med sex olika sångare och symfoniorkester, där sångare från två skilda världar möts och paras ihop, en klassik sångare med en pop/musikalsångare.

– Men jag kommer inte att göra som folk tror. Det kommer inte att bli några musikaler utan något helt annat. Det är konfrontationerna och mötena mellan olika intressevärldar som stimulerar mig. Att få göra en dramatisk scen utifrån detta vore fantastiskt.

Jag har alltid velat göra det annorlunda, säger Sven-David Sandström.